För första gången sen i oktober 2013 vaknade jag kl 9 och kunde gå upp men fortfarande lite yr, det är biverkningar efter cymbaltan. Jag ser mig i spegeln och äntligen ett leende!
Det har gått fem dagar sen jag slutade ta denna underliga medicin och jag kan få känna mig lite gladare. Men min värk finns där och påminner mig hela tiden att jag ska göra allt med försiktighet!
Att leva med fibromyalgi är en svår resa. Jag fick min diagnos 2012 men smärtan har jag haft sen 2007. Kanske längre tillbaka.
Min fråga har hela tiden varit, kommer jag bli bra? Kommer smärtan att försvinna? Kommer jag att kunna bli den där glada, busiga tjejen igen?
Jag har skrikit på hjälp i alla år och ingen har gjort underverk! Man får en känsla av hopplöshet!
Äntligen skrev jag ett mail till Fibromyalgiförbundet för ringa kunde jag inte, jag så ledsen att jag inte kan prata. Efter någon dag får jag ett mail tillbaka och vill ringa upp mig dagen efter. Jag peppa mig och igår ringde hon, Anna!
Vi pratade länge.
Anna's ord var
Du kan bara läka dig själv med att acceptera att jag kommer få leva med smärtan och har du kommit dit då kommer min hemska ledsamhet att bli mycket bättre och förhoppningsvis mina skakningar. Anna sa, gör det som gör dig glad!
Tack Anna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar